Träningsnarkoman som tränar för hälsa, välmående på alla plan och en funktionell kropp. Styrkelyft, kettlebells, kroppsviktsövningar och TRX är mina droger. Också mammor bör träna.

Paleo som livsstil, inte diet.



torsdag 24 juli 2014

Det här med att amma vidare

Igår på rådgivningen sade läkaren att jag ammar Joel för mycket, därför har han matstrejkat en tid. Att jag måste neka bröst till viss del under dagen och få bort nattamningen. Hon var en sommarvikarie och vet inte alls att Joel förr har varit värsta matglada typen och ätit massvis med fastföda och att han just nu är påväg ut ur en period då fastföda är mindre intressant. Han styr det bra själv och ammar ibland mer eller mindre under dagarna, vilket är vanligt då man friammar. Jag tänker inte stressa upp mig på att han "måste" äta fem mål fastföda per dag. Han äter tre fastföde-mål per dag, portionerna varierar och ammar några mellanmål men äter ibland spontant mellanmål i fastform. Han växer och utvecklas som han ska. Just nu är han 73,3cm lång och 10,04kg tung. Han är snabb i utvecklingen enligt läkaren, både psykiskt och fysiskt. Känns konstigt att någon bara säger att du måste göra si och så, då amningen är en mammas och babys privata sak. Jag tänker inte neka Joel bröst och jag ser inget bråttom i att få bort nattamningen. Amningen överlag har nu gått till betydligt mer än bara föda för oss. Det är mycket känslor inblandat, både för mig och Joel. Joel visar också tydligt att han vill amma och att han njuter av det. Det är trygghet, närhet, ömhetsvisande/givande och tröst för honom. Han hålls harmonisk och nöjd. Vi har en lugn vardag och det fungerar bra för vår familj.

Dessutom finns det inget som visar att man skulle måsta göra så som dom säger på rådgivningen gällande amning. Eftersom det inte finns i planerna att tvinga Joel att avsluta amningen, ser jag ingen orsak att neka honom bröst och ta bort det som gör vår vardag fungerande och lugn utan skrik och gråt.

Jag har läst runt lite kring att amma vidare och det dyker upp överallt, det är tydligen ett väldigt vanligt fenomen, både i Finland och Sverige att man som mamma måste försvara sig för att man vill amma vidare och servera t.ex. vårdpersonal fakta om att amma vidare.

Amningen har dessutom blivit så underbar nu. Jag älskar interaktionen mellan mig och Joel, hur han visar ömhet och olika känslor, har ett favoritbröst som han både älskar och bråkar med, hur hans lilla hand stryker min hand/arm, hur han ska pilla på mitt halsband, hår eller topp under amningen och hur han mitt i allt bara tittar mig i ögonen och ler så att ögonen lyser av glädje och han skrattar med ett alldeles underbart bubblande skratt. För oss är också amningen ett 99% säkert sömnpiller, vilket gör våra kvällar och nätter fungerande, ibland också när det gäller dagssömner. Amning är verkligen betydligt mer än bara gratis och ekologisk näring.

Här kan man läsa om tankar kring att amma vidare. Här om nattamning. Här om långtidsamning överlag. För mig gav detta en liten självförtroende-boost gällande amning. För att vara ärlig blev jag ledsen när jag fick tillsägelse om att jag måste minska ammandet mot Joels vilja. Det sårade mina känslor, för som sagt amningen är väldigt känsloladdad för mig. Dessutom när denna tillsägelse är helt totalt onödig. För hallå, han blir 8 månader imorgon. Han är väldigt liten egentligen ännu! För alltså, vem är det egentligen som bestämmer att alla babyn måste äta fastföda 5 gånger om dagen? Ska alla babyn oberoende behov tvingas in i samma fack och följa samma formulär? Hur är det med att vi alla har olika behov, är olika individer och att man måste kunna anpassa enligt barnets egentliga individuella behov. Lyssna till barnets behov och inte bara göra på ett visst sätt för så säger hälsovårdaren och läkaren. Inte äter jag själv heller 5 gånger per dag. Jag äter frukost, lunch, middag och mellanmål enligt behov. Inte har jag heller samma hunger varje gång och äter lika mycket vid varje mål, varför skulle en baby då ha det? Jag följer med Joel och han brukar visa när han är hungrig. Vill han amma börjar han gnaga på mig eller försöker dra upp amningsbhn. Vill han ha fastföda gör han vissa ljud och man kan se på hans kroppspråk när han är hungrig. Han börjar vara rätt så tydlig med sin vilja!

Men nu börjar jag förstå att jag MÅSTE stå på mig, för så här kommer det att vara i fortsättningen. Alla möjliga kommer att tycka till om att jag ammar vidare och att jag inte har planer på att sluta utan tänker låta Joel styra det.

måndag 14 juli 2014

Gravid vecka för vecka

Jag började idag kolla på Gravid vecka för vecka, tänkte börja följa bloggaren Sandra Linders slutgraviditet. Har läst hennes blogg från och till i ett par år. Ser sååå mysigt ut med fina magar och allt spännande man funderar på som gravid. Och vad sugen man blir på en graviditet till och en baby. Men inte ännu. Just nu vill jag bara fokusera på Joel. Och sedan var det ju inte alltid rosa moln att vara gravid, haha! Den där tröttheten och illamående 24/7 i början och hur tung magen var i slutet och man inte mer var så smidig.Tänker oftast tillbaka till v.13-ca v.33-34 då det ännu var rätt så kul att vara gravid. Men för att vara ärlig vet jag inte just nu hur det skulle gå ihop att ha en liten krävande baby till nu när Joel blir allt vildare och vildare! Men jag hoppas att jag någon gång inom något år skulle få ge ett syskon åt Joel. Har själv tre syskon så jag vet vilken rikedom det är att få ha relativt jämngamla syskon!
På Joels beräknade förlossningsdatum den 20.11.2013.
Men han kom ju den 25.11.
Man var ju inte så smidig med 11,5kg extravikt, hahah!

Vi är i Jönköping och dansar du och jag

I fredags kom vi hem från Jönköping efter en vecka där. Vad jag älskar den staden. Vi hade vädret på vår sida och hade stekhett varenda dag. Då är det också perfekt att Vätterstranden finns. Så grymt skön semester. Joel fixade resan riktigt bra trots en hel del utmaningar och sämre nätter. Vi bodde ju på hotell mitt i centrum och hade Karlssons takbar precis vid vårt rum och det var ju fotbolls-VM... Ja, inte den bästa kombon med baby. Men vi överlevde sämre nätter. Nu är vi hemma igen och nätterna och överlag så går rutinerna som vanligt igen. Borta bra men hemma bäst! Fast skulle gärna ha stannat en vecka till i Jönköping!

Joel är så rörlig och yrar runt överallt. Han har lyckats backa i kryp/krälställning i några veckor nu och nu kämpar han hårt med att faktiskt krypa fram. Sen så har han börja ha ett intresse att ställa sig upp men det är bara ibland. Att stå i famnen eller när man håller i älskar han! Och att klättra i famnen. Annars så är hans aptit inte något att hurra för. Dag för dag minskar matintresset, det började vid tandsprickningen när han var 6 månader. Igår åt han inte mer än någon smula plättar. Han vill bara amma. Men så är det och jag vilar och äter som en häst för att täcka hans energibehov. Men läste att det är normalt att matintresset går i perioder. Så jag serverar mat men han äter det han äter. Eller han kladdar mer nu. Allt ska mosas och slängas på golvet. Han vägrar ju pureer och att matas med sked. Han ska äta själv med fingarna och försöker hårt att äta med sked själv. Och han vägrar matningsskedar i plast, det skall vara vanliga teskedar nu. Tänk att han kan gå från värsta matvraket till petig i maten.  Jag vägrar tvinga i honom mat, han ska få hålla matglädje och inte koppla ihop det med tvång. På rådgivningen vid 6 månader var hon orolig för att han åt så små portioner och menade att han snabbt måste få upp portionerna och till 5 måltider per dag (då åt han 3 fastföda måltider per dag och kanske 2-3 matskedar per gång). Fattar inte stressen från hennes sida, blev ju själv stressad av det! Men jag har läst och bondat med andra kring det och hennes stress är helt onödig. Alla barn är ju individuella och som jag läst överallt så går intresset för mat i perioder för många barn. Så länge han växer, utvecklas och ammar är allt som det ska! Får se hur hon stressar vi 8 månaders kontrollen som vi har om en dryg vecka. Och när jag läste ett matschemaupplägg för barn vid 7 månader från vårdguiden så var det betydligt färre måltider med fastföda än vad hon på rådgivningen rekommenderade. Så nu tar vi allt från början igen för att hans egen takt väcka intresset. Vi ammar fram till lunch, sedan fastföda till lunch och mellanmål, resten amning. Dessutom får han gurka/melon att gnaga på/undersöka i samband med att vi äter, så att han känner sig delaktig i matsituationen. Så får han sedan visa när han vill börja ha mer mat igen. Det fungerade inte att känna press att han ska få i sig 3-5 måltider fastföda och ca 1 dl pure per gång. Skitmycket mat för en så liten ju! Dessutom gillar han ju inte pure utan vill gnaga själv på tex broccoli- och potatisbitar och stekt ägg.

Jaja, nu är det tillbaka till vardagen! Samma gäller träningen. Körde nog TRX-träning på hotellrummet men nu är jag sugen på att varva mer med Kettlebells så att det blir lite tyngre!

Nåja, nu vaknade Joel från tuppluren.

Att vinka är kul! Och att trumma på allt.

tisdag 1 juli 2014

Running up that hill

Igår tog jag min första löptur sedan vänster knäet pajade i augusti 2012. Sprang ju då allt för mycket på asfalt och under MidnightRun pajade knäet helt och var kaos i 6 månader. Kunde inte hoppa eller springa alls men nog knäböja och cykla. Sedan blev jag ju gravid och då kändes det inte aktuellt att börja löpträna igen. Efter graviditeten har jag haft ett enormt sug att bara fara ut och springa. Utan någon tids- eller distanspress, bara springa och njuta av varenda löpsteg. I helgen ute på stugan övade jag lätta löpsteg och igår tog jag tag i saken, snörade på mig mina löpskor och drog en kort runda på sandvägar. Bästa igår var också att mina Nike Air Pegasus+ 28 rymdes på mig igen. Under graviditeten gick ju min skostorlek från 37.5 till 38. Ganska snabbt var vänster fot tillbaka i vanliga storleken men högerfot har varit segare att gå tillbaka till 37.5. Men igår satt mina Nikes som perfekt, vad jag har saknat dem, de är såå sköna!

Under löpturen på 15min njöt jag, kondisen håller hur bra som helst tackvare annan pulsträning och min löpteknik fungerar så länge jag inte nu börjar stressa med tid eller distans utan bara fokuserar på lätta löpsteg i lagom takt som säkert med tiden ökar. Vågade inte springa mer med tanke på knäet och att jag väldigt lätt har fått benhinneinflammation. Men idag känner jag bara att musklerna har fått jobba, ingen annan värk! Så gött! Ska se till att komma ut på löptur minst en gång i veckan nu, ska satsa på att så småningom få det till 30min löpturer. Så skönt också att springa för sig själv. Joel var med F och sparkade boll medan jag sprang. Eller Joel satt och bollade med både fötterna och händerna och F sparkade lite på planen vi har nära oss.
Lånad bild